Barns känslor måste tas på allvar

Torsdag 13 november hade vi en fin konsert med Betelkyrkans musikskola. Medverkande var Pop & Rockelever, Turnégruppen med cello och violin samt damkören Gott & Blandat med kompgrupp.

Jag höll ett kortare tal och vill du läsa det i efterhand så finns det nedan.


Betelkyrkans musikskola har en lång tradition med att göra en konsert under Örebroveckan för mänskliga rättigheter - den vecka som tidigare kallades Toleransveckan. Vi vill visa att vi bryr oss och att öppenhet och tolerans är viktiga värden vi ställer oss bakom.

Jag vet att barn kan förändra världen. Visst har du väl hört talas om Malala Yousafzai som, PANG! sköts i huvudet eftersom hon ville gå i skolan - men talibanerna ville inte att flickor skulle gå i skolan.

Malala var 15 år då detta hände. I dag, två år senare, är hon den yngsta person hittills som fått Nobels fredspris. Hennes röst tystades inte av kulor från ett vapen utan hörs nu över hela världen. Så snacka om att barn kan förändra världen.

Men man behöver inte få stora pris för att göra skillnad - det viktiga är att man VILL göra skillnad och man VILL att världen ska bli bättre. Redan när man är liten kan man ha starka känslor för vad som är rätt eller fel.

Stina Oscarson var sju år då hon bestämde sig för att åka till USAs president för att skapa fred på jorden. Hon och hennes 5-åriga lillbrorsa hade blivit fredsarbetare och nu ville de prata med jordens mäktigaste man.

Men hur skulle de ta sig till USA - det är ju väldigt långt dit? Jo, de byggde ett flygplan. Fram med kartonger och tejp, linor och så massor av ballonger. Ni vet, om man har helium-gas i ballonger så lyfter de och flyger i väg.

Allt var noga uträknat och när solen låg på en vårvinterdag tog de ut sitt flygplan och gick upp på en kulle. De satte sig tillrätta i flygplanet och så… hände ingenting.

Ballongerna var fyllda med vanlig luft så de kunde inte lyfta planet. Hm.. tråkigt - men ge upp? Nej så lätt får man inte stopp på en sjuårig fredsarbetare. Då får det bli en båt då!

Sagt och gjort - det började byggas med oljefat, frigolit och bräder och det blev en fin båt med utkikstorn och allt, och när isen gick upp sa barnen ”hej då” till sina föräldrar och åkte iväg med båten.

Den fungerade! Men gick väldigt långsamt. Barnen åkte en dryg kilometer innan det var dags att stanna och sätta upp tält och äta kvällsmat. Det var rätt mysigt där i tältet och det hade säkert gått bra om det inte varit för den hemska stormen. För utanför tältet hade det börjat tjuta i vindbyarna och så började det regna också.

När barnen tittade ut på morgonen såg de att flotten drivit till havs - den var borta! Jaha, inte mycket annat att göra än att gå hem och fundera på hur de skulle komma till presidenten i USA - världens mäktigaste person.

Men vet du! Jorden är ju rund - kom flickan på. Då borde vi kunna gräva oss igenom den och komma upp på andra sidan. Kanske vi kan komma upp precis bredvid där presidenten bor?

Sagt och gjort - fram med spadar och spett - här ska grävas. Och grävas - och grävas. I åtta veckor grävde barnen. Det blev en stor hög med jord där de grävde, en hög som det finns spår kvar av än i dag, men kom de fram till USA? Nej, så klart inte - det var för långt att gräva.

Envishet kan ta en långt men just i detta fall kom inte barnen dit de ville. Kanske hade det funnits bättre sätt att skapa fred i världen - men barns känslor är på riktigt. Stina och hennes femårige bror ville verkligen förändra världen. Det är genom att inte ge upp som man kan lyckas.

Jag säger bara Thomas Alva Edison - vet du inte vem han var? Jo, han var uppfinnare och han uppfann glödlampan. Men det var svårt! Han misslyckades massor av gånger och många trodde nog att han skulle ge upp. Men så till slut lyckades det. Efter tusentals försök fick han fram en lampa som kunde ge ljus av elektricitet! Vet ni vad han sa om alla de tusentals försök som misslyckats? Tror ni han tyckte det var bortkastad tid? Han sa: Nu vet jag flera tusen sätt på hur man inte gör en glödlampa.

Mamma berätta! Berätta historien om träden, sa en treårig flicka till sin mamma.
Åh, du menar när jag var fem år och då det kom människor med motorsågar som skulle såga ner träd i skogsdungen utanför där jag bodde, säger mamman
Ja, precis - jag vill höra!
Jo, det var så här. När jag hörde motorsågarna blev jag så ledsen för alla träd som skulle sågas ner. Jag ville så gärna ha träden kvar. Jag började gråta och jag grät intensivt. Min pappa tog mig i handen och vi gick ut för att prata med trädfällarna. 
Då såg trädfällarna mig och min pappa och de kom för att fråga hur det var. De såg ju en liten, och väldigt ledsen femårig flicka säga; Sluta - jag vill inte att ni sågar ner träden. De lyssande på mig - och vet du - de slutade såga ner träden!
Dom lyssnade på dig, mamma!

Mamman heter Kerstin Bergeå och berättelserna om henne och Sina Oscarsson är hämtade ur en boken Fred är vägen till fred. I den boken skriver KG Hammar ett utkast till en fredsteologi. KG är kristen och har varit ärkebiskop i Svenska kyrkan.

Jag är också troende och har varit det sedan jag var sex år gammal. Då gick jag till min egen pappa så han kunde be för mig så jag kunde bli frälst - eller som kanske skulle säga i dag - kristen. Det har hjälp mig genom livet och jag har sedan dess alltid någon jag kan tala med och som alltid lyssnar på mig.

Kom nu inte och säg att jag var för ung för att bestämma en sådan sak. För samma år, som sexårings alltså, blev jag förälskad i en liten flicka. Jag ville gärna gifta mig med henne. Vilket jag också gjorde många år senare - och vi är fortfarande gifta! Så om man som sexåring redan vet vem man ska gifta sig med så tycker jag man kan respektera barnets tro också.

Alla barn och vuxna behöver ha någon som lyssnar till dem. Alla idéer vi har kanske inte är genomförbara men alla är värda att bli lyssnade på. Jag hoppas att du har någon som lyssnar till dig.